Den västerländska historien har sett svaghetsföraktande ledare, i synnerhet de europeiska under andra världskriget, göra likhetstecken mellan natur, kultur och samhälle, och på så vis skaffa argument för ondskefull styrkepolitik. Naturbegreppet har även brukats för att rättfärdiga respekterande, till och med frigörande, politik. Vilket borde vara bevis nog. Naturen i sig kan inte legitimera någon speciell mellanmänsklig ordning: livsväven i ekosystemen och samhällsväven hos människor är inte desamma. Naturen kan verka som inspiration men den tillhandahåller inte sociala och politiska lagar. Dess variation är oändligt mycket större och bredare än så.
Distinktioner att erinra sig när trenden ökar för att bygga ihop ekokris och naturargument i humanistiska diskurser, se DN:s artikelserie på temat (2015). Biologiska sammanhang ramar in de mänskliga samhällen och de mänskliga samhällena kan om de slarvar eller så önskar demolera sambanden och därmed riskera sitt eget och andra arters liv i universum. Det ena existerar i orsak och verkan, det andra är resultat av beslut valda ur en uppsjö av genomförbara alternativ.
I våra beståndsdelar är människor natur men våra handlingar och tankar uttrycker omedelbar och förändringsbar kultur. Det finns en enorm frihet och ett enormt ansvar att välja en eller flera samhällsutvecklingar framför andra. Ur ett planetärt perspektiv har valen hittills lett till uttänjningar av gränserna med bumerangartade konsekvenser i form av miljöförstörelse och klimatförändringar. Varför togs just dessa beslut? Vilka var 'vi' som tog besluten? Vems tur är det att tala och vems att börja lyssna i ekokrisen? En historisk tillbakablick med fokus på utanförställda, enskilda människor och rörelser, visar att de alternativa vägarnas företrädare, solidaritetsivrarna, maktutmanarna, visselblåsarna har funnits där parallellt, närvarande som bärare av bortvalda möjligheter; röster som fortsatte att ignoreras även när budskapen visade sig sanna och relevanta. Om samhällsdebatten betraktas som ett torg, agora, det demokratiska torget, har de kritiskt sinnade förtigits eller häcklats just på detta torg.
Hur hade världens läge sett ut idag om denna kollektivistiska mobbning inte utspelats, om agora inkluderat också de perifera? Sjuttiofem till åttio procent av klimateffekterna kommer att beröra människor på södra delen av jordklotet trots att åttio procent av klimatgasutsläppen sker på den norra delen; antalet klimatflyktingar ökar stadigt, enligt FN:s flyktingråd. För människor som drabbas av torka, översvämningar, stormar, konflikter över minskade naturresurser är ekokrisen högst verklig; enligt International Union for Conservation of Nature är barn och folk i kategorin kvinnor fjorton gånger mer utsatta för risken att gå under.
Overklighet för vissa, verklighet för andra, samtidigt en ypperlig chans att upptäcka problemet med det demokratiska underskottet. Människor styr och förändrar utvecklingen, historien är inte förutbestämd, nuet rymmer ett flertal potentiella förlopp. Ändå finns en stark tendens att uppfatta rådande ekonomiska ordning som vore den en orubblig naturkraft. Men så blir de största kostnaderna oräknade. Uttag av biologiska resurser beräknas felaktigt, eller inte alls. Animalieindustriernas behandling av djurvarelser som vore de livlösa ting skrivs som pekuniär vinst. Destruktionen av ekosystem med åtföljande debacle för människor och andra levande varelser som bor där blir till en intäkt i bokföringen. Arbete för låg betalning eller ingen betalning – det mesta utfört av folk i kvinnokategorin och unga – undervärderas eller exkluderas. Hade det funnits en överensstämmelse mellan hårt arbete och lönenivå skulle kvinnokategorins folk tillhöra världens höginkomsttagare.
Världsekonomin är en patriarkalt skapad freerider, en friåkare som länge avgett inkorrekt information och vars beslut och innehåll helt och hållet avgörs av kapitalkraft, investeringskraft och köpkraft, och inte som borde vara fallet, av jämlikt och ovärderligt människovärde tillsammans med mänsklig respekt för livs-och djurvärde. Med tiden har den globala ekonomin, lika orimligt som följdriktigt, kommit att toppstyras av en minimal maskulin minoritet, se Winnie Byanyimas kritiska fakta från Oxfam, 'Richest 1 percent will own more than the rest by 2016', Reuters 19/1–15. Samhällsledare som träder fram i debatten bör, i enlighet med Byanyima, backa upp och göra förpliktigande armkrok med redan engagerade och förnuftiga representanter för dem som historiskt och idag bär bakslagen: fackföreningar och fattiga, urbefolkningar, feministiska rörelser, hbtqrörelser och djur- och naturförsvarare. Sammanslutningar varav många har en uppskattad representation från den socialt och politiskt konstruerade kategorin kvinnor på mellan sextio och åttio procent.
När får kaffe- och grönsaksfarmaren Teresa Margarita Muñoz i södra Guatemala kompensation från stat och företag för falska anklagelser om brott när hon fredligt försvarade sig mot Tahoe Resources gruvbrytningar? När lägger världens största kolgruvebolag BHP om kursen till förmån för solceller? När inser ledningen för Barclays, världens största spekulatör i livsmedel, att deras verksamhet verkar förödande? När går det upp för slaktkompanierna Tyson och Cargill att den enskilt största orsaken till världens klimatutsläpp och miljöförstöring återfinns i deras verksamhet? När byter de ut animalier mot vego?
En humanistisk praxis som 'lyssnar' på naturen bör lyfta de människor som länge talat för naturen som samarbetspartner; grupper vars erfarenhet och engagemang idag står utan matchande ekonomiskt och samhälleligt inflytande, och vars representanter, här och nu, är utsätta för direkt livsfarliga förhållanden: enligt beräkningar från organisationen globalwitness.org mister två människor, i snitt, per vecka, sitt liv i kampen för det egna landområdet mot gruv-, skogs-, olje- och gasindustriernas exploateringar.
Juristen Polly Higgins namninsamling om återinförande av det femte brottet mot världsfreden i internationell lagstiftning, eradicatingecocide.com, liksom initiativet leapmanifesto.org i Kanada, förordat av Naomi Klein, visar hur miljörätt kan arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter. Ska de nordliga samhällena lyckas i förhållande till planetens livsuppehållande sfärer är ett gott handlingsalternativ att börja granska humansfärens ekonomiska maktdynamik.
Tal 29 november (opubl) 2015 Copyright Lisa Gålmark