Inte mer om den där tv-eken, det där ruttna trädet. Kan vi gå över till något viktigare nu. Klimatkrisen, finanskrisen, äldreomsorgen.
Men tänk om klagolåten - se till exempel ”Trädskallar” i Aftonbladet 28/11-11 - misstog sig grundligt. Tänk om tv-eken inte endast var en liten sak utan en mycket stor sak. En ypperlig chans att se samtiden genom en rutten stam, svaghetsföraktet som sprider omkring sig, utförsäljningen av huvudstadens mark och träd, därmed också delar av dess själ, upptäcka hur lätt det är att fångas i förlegade tankemallar.
Tänk om chanser försattes att skapa en hypermodern installation mitt i mediemaktens vitöga?
Nedhuggna träd har en kollektiv huvudroll i en historisk och nutida berättelse, den om folkets kamp för att låta träden bli kvar i marken. I Sverige höggs ekar ned för att bli krigsfartyg åt kungen/kronan, i Indien höggs skogen ned för att maharadjor skulle låta bygga fästningar åt sig (Se den fina Folket som kramade träden, en legend om naturvård, nedtecknad av Deborah Lee Rose, Hjulet förlag, 1993). I dagens Kenya kramar Wangari Maathais kvinnorörelse fikonträd (Green Belt). I Brasilien fälls närapå oersättlig regnskog för att bolag ska odla foder för köttproduktion och bränsle för export till västs bilar. Under det att fattiga och urbefolkningar protesterar.
Under det att vi hånar våra gamla miljöpionjärer när de höjer sin röst där de står. Inte långtifrån där de vann Almstriden för fyrtio år sedan. Dissar så vi glömmer ställa frågan: Varför ödslades skattepengar på att fälla en åldrad ek? Varför tycks det ofta vara de som inte ockuperar alls som menar att andra ockuperar på fel ställe? Är det av rädsla för att bli dumskallad som folk inte ockuperar Caremas huvudkontor? Av rädsla för att ha rangordnat fel? (Tänk om kissblöjor inte är värt något mot svälten i världen?)
Så söndrar hierarkisering upproren och låter härskaren sitta säkert. Strängheten låtsas radikal men verkar ultrakonservativt: bäst att stanna hemma helt och hållet.
Fastän ekens sak gäller hela Stockholms skogar: tusentals hektar av allmänhetens naturmark har redan sålts iväg. Nyligen började skogsmark säljas till marknadspris vilket innebär det definitiva slutet på sjuttiofem års friluftspolitik. I stadens nya strategi för markinnehav står att skogen måste ge ekonomisk avkastning, alltså huggas för att säljas för pengar.
Tv-eken fälldes för en världsordning som räknar kortsiktigt för de få men inte långsiktigt för de många. En ekonomisk ordning renons på ekologiska fakta: Träden arbetar verkligt underjordiskt med att binda vatten så att jorden kan ge mat och dricksvatten åt människor, träden skänker skugga, fångar in koldioxid, arbetar om till egen näring och ger luften syre.
Utan trädens gröna blad – ingen mänsklig andedräkt. Utan träden inga människor. Fast tv-eken producerade ju inte längre. Ingen syreproduktion, ingen nytta, bara faran att den plötsligt skulle falla. Eken hade ju inte mycket till blad att jobba mot utförsäljning och klimatkrisen med.
Men ekar är late bloomers, står inte i blom förrän i femtioårsåldern och kan leva upp till tusen år. Almarna i Kungsträdgården dömdes ut på samma sätt som tv-eken; de försvarades och står där än. Augustprisnominerade Trädets tid (Norstedts, 2011) av Christel Kvant invänder även mot kravet på liv: Döda träd måste vårdas då de ger boplats åt mängder av arter. Med Werner Aspenströms ord: De levande träden ingår bland de döda träden/de döda träden ingår bland de levande träden (Snölegend, 1949).
Vilken vacker happening hade det inte varit om trafikkontor, poliser och kulturpennor hjälpt senioraktivister att säkert staga upp den uråldriga, gett trädet rätt (och skyldighet) att bli kvar till och med bortom sista lövfällning. Efter att tv-eken blivit symbol för trädhistoria, motstånd mot överhet och utförsäljning hade den lyckade aktionen fortsatt till adress Carema.
Och framförallt: Hur vackert och radikalt vore det inte om medierna började ta tillfället i akt att lyfta symbolik och större sammanhang när enskilda reagerar lokalt. Om medierna lät enstaka noshörningar (Nelson), apor (Ola), nyligen späckhuggare (Morgan) liksom förfallna träd lyfta fler, den hotade arten, biotopen och oceanen, i längden världens fattiga människor som drivs på ekologisk flykt när livsbetingelserna tas ifrån dem.
Att vara till åren i västerlandet är lika med att vara en ickeproducerande är lika med att vara snart sagt värdelös i ett land som sätter arbetslinjen främst. Och får dem utanför produktionen att verka som de inte finns. Får äldre att verka som de inte finns. Men även ålderstigna träd har/är något att kämpa för. Tranströmer: Plötsligt möter vandraren här den gamla/jätteeken, lik en förstenad älg med/milsvid krona framför septemberhavets/svartgröna fästning. /Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-/klasar mognar. Vaken i mörkret hör man/stjärnbilderna stampa i sina spiltor/högt över trädet (Storm, i 17 dikter, 1954)
Publicerad i Tidningen Kulturen 6/12-2011