I världen just nu: 1,4 miljarder människor på 1,25 dollar om dagen. De flesta, över 70 procent, tillhör kategorin kvinnor som arbetar utan betalning eller för låg betalning utanför arbetsmarknaden för att alternativ saknas. Många går under: 8 miljoner varje år. Deras barn går under: 10 miljoner barn under fem år varje år; 27 000 dagligen eller 1000 i timmen.
I filosofen Peter Singers senaste bok Det liv du kan rädda uppmanar Singer till en frivillig global skatt ovanpå den sedvanliga politiken eftersom denna hittills stått still. Löjligt, tycktes Martin Aagård mena i en raljerande recension (AB 4/4-09). Enligt Aagård ska fattigdom uteslutande bekämpas med reglerade arbetsmarknader och omfördelning av kapital.
Lysande politiska åtgärder på statlig eller överstatlig nivå. Åtgärder som når i första hand fattiga män vilka arbetar för en dålig lön under usla förhållanden. Aagards bröder, men inte Aagårds systrar.
Statliga åtgärder är sällan ritade för de många kvinnor och barn vilka befinner sig i en sämre situation på grund av kvinnors avsaknad av rättigheter och inflytande. Kvinnor och flickor ingår ytterst sällan i de stelbent maskulint hegemoniska (läs macho) analyser där trashankar utan arbetsplats och politiska rättigheter framstår relativt ointressanta.
Att hjälpa denna grupp människor liknar i sådan analys välgörenhet av den typ medelklassmänniskor – de Aagard kallar ”djurvänner” – brukar ägnar sig åt för att döva sitt dåliga samvete.
Men tänk om hjälpen faktiskt betytt möjlighet för framförallt fattiga kvinnor att erövra människovärde och så småningom ett arbete och ett fackförbund och makten att slå tillbaka? I sin iver att döma ut allt vad etik och individuellt ansvar heter kastar Aagård på klassiskt manér bort hela den ideella sektorns (NGO:s) potential att ge möjligheter för den fattiga 1,4 miljarden att få mat i magen tillräckligt för att resa sig och själv göra uppror mot orättvis arbetsmarknadspolitik och kvinnoförtryck.
Varför ska människor, kvinnor, dö för att storpolitiken inte bemödar sig? Måste inte en människa ha näring, rent vatten och basmedicin för att kunna uppbringa kraft att ta sin plats? Problemet är praktiskt – och akut, menar Singer. Han har onekligen tittat närmare på saken, närmare bestämt i över trettio år; före böckerna om Hegel och Marx respektive djurs frigörelse – den fråga han är mest känd för. (Se Singers senare böcker Hur ska vi leva? och En värld.) Svenska skribenter har detta till trots sökt utmåla engagemanget för fattigdomsbekämpning som att filosofen nu "bytt spår" från djurrätt till svält (DN 15/3-09).
Ingen behöver hålla med Singer i de filosofiska spörsmål han har dryftat genom åren för att ta förslaget om en frivillig skatt till förmån för de fattigaste på allvar. Men kanske är reaktionen uttryck för en förbryllelse, intill förblindelse, över att etik och politik kan omfatta såväl människor som andra djur och att var och en i västvärlden, relativt sett, tillhör en klass av kapital- och agensmässigt gynnade av dagens djurindustrier, handelshinder och kapitalklyftor. En förblindelse över att vi inte längre kan vänta på att våra politiskt tillsatta ska ta de beslut som nu dröjt i decennier.
Den etiska och politiska skyldigheten föreslår direkt aktion: att dela med sig av sin tid och av slitigt förvärvade eller ledigt införskaffade pengar till radikala organisationer vilka effektivt och i detta nu kan ta människor till ett läge där de kan svinga sig från botten till drägliga villkor. Exemplen Dalit-rörelsens fackförening i Indien och kvinnorörelsens seger i Mocambique visar hur det kan göras. Liknande projekt och många andra går att stödja via exempelvis Oxfam, Plan, UNICEF, Amnesty, Diakonia, Kvinna till kvinna, Läkare utan gränser, FIAN, de jordlösas och taklösas och papperslösas rörelser, lokala och internationella fackföreningar med flera utomparlamentariska initiativ.
Alla åtgärder i den riktningen är rätt(visa). Bakom varje politiskt beslut döljer sig ett kollektiv av etiska dito. Bakom varje underlåtelse står istället den som, hellre än bidrar med en egen insats, väntar på en storebror som aldrig kommer.
Opublicerad 10/4 2009