Alltsedan kvinnorörelsens andra våg har jämställdhetstanken segertågat in i parti-och statsdokument och lagbok. Skollagen från 1985 och läroplanerna från 1994 och 1998 gav förskolan och skolan i överordnat uppdrag: "Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar skall i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller."
Med denna jämställdhetstanke som utgångspunkt har framför allt förskolor bedrivit kompensatoriskt arbete: grupperna flickor och pojkar ska bredda sina könsroller. Pedagogerna har haft stöd i utvecklingspsykologisk teori där pojkar och flickor är lika värda men annorlunda med olika generella egenskaper och utvecklingsscheman.
Sådant jämställdhets/genusarbete kritiseras och utmanas av före detta förskolläraren Christian Eidevald i en avhandling i pedagogik. Flera statliga utredningar visar enligt Eidevald att det saknas medvetenhet och kunskap om hur de vuxnas bemötande påverkar möjligheterna att uppnå målen i förskolans och skolans styrdokument. Frågan är inte längre om utan hur pedagogerna arbetar: Hur bemöts olika barns olika sätt att vara, vilka barn möter på motstånd och vilka accepteras?
Med hjälp av videoinspelningar i två förskolegrupper, varav en med uttalad genussträvan, visar Eidevald hur situationer tolkas beroende på synsätt. En flicka som tar för sig och leker med pojkarna uppmuntras enligt det traditionella genusarbetet – men blir det konflikt bestraffas hon hårdare än pojkarna på grund av jämställdhetstankens stöd i utvecklingspsykologin: hon bör vara mognare och kunna dela med sig. Pojkarnas konflikter bestraffas inte lika hårt eftersom deras beteende förväntas växa bort. I Eidevalds undersökning syntes ingen skillnad mellan den förskolegrupp som uttalade sin genussträvan och den som inte gjorde det.
Eidevalds videoexempel är plågsam läsning: flickor och pojkar som avviker från könskategoriernas status och egenskaper blir trots det tolkade och bestraffade utifrån dem. En vek pojke behandlas annorlunda än en vek flicka, en krävande flicka behandlas annorlunda än en krävande pojke. Den biologistiskt grundade jämställdhetstanken avläser barn på ett sätt som inordnar dem stereotypt och konserverande även när barnen beter sig normbrytande.
Eidevalds poststrukturalistiska syn bemöter istället barn som individer snarare än som representanter för en könskategori. Varje barn är en människa i konstant tillblivelse beroende på det sociala sammanhanget; en föränderlig människa som förhåller sig till en kulturskapad könskategori. En sådan medveten könsneutralitet frikopplar de två könskategorierna: Tjejer och killar, flickor och pojkar, snippa eller snopp eller både och – eller ingetdera – får inte mycket större vikt än kort eller långt eller inget hår. För att uppnå jämställdhet spelas könet ned och människor, barns, individualitet lyfts fram.
Denna moderna/postmoderna feminism kan vara möjlig och rätt som utgångspunkt i en situation där förskolor uppfostrar barn från tidig ålder. Men är den rätt som enda metod? Vad blir resultatet i skolorna när förskolorna lyckats mindre bra? Hur stor del av lokalerna, taltiden, uppmärksamheten, fysiska och mentala utrymmet har eleverna; hur skildrar läroböckerna de som kategoriserats kvinna respektive man? En helt och hållet könsneutral hållning skulle dölja världens förtryck. Medvetenhet om kategorierna behövs så länge maktojämlikheten lever; bredvid och som redskap.
Feministiskt arbete utförs idag på universiteten men främst i de utomparlamentariska grupperna. Där har diskussionen sedan länge pendlat och krängt och olika sorts förtryck har lyfts fram: normen om Den vite medelålders heterosexuelle icke funktionshindrade kristna/sekuläre medelklass människomannen är en analys som stammar från fria aktivistgrupper. Som känt: omvälvande idéer och trender kommer ofta från gatan, inte från designerkontor eller akademier.
Den 1 april 2006 fick inte oväntat den svenska lagen en barn- och elevskyddslag, (BEL). Lagen betonar att inget barn i förskolan ska "utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning hos någon anhörig eller funktionshinder eller annan kränkande behandling" (SKOLFS 2006:22). Näralydande formulering gäller för skolan, förskoleklasserna och fritidshemmen (SKOLFS 2006:23). Den 1 januari 2009 utökades lagen med en paragraf om förbud mot repressalier.
Varje förskola och skola ska alltså enligt lag ha en likabehandlingsplan. Planen ska revideras varje år och tala om vad som är trakasseri, kränkande behandling och mobbning; hur sådant ska utredas och åtgärdas samt hur skolan ska förebygga, och förbättra, arbetet varje år. Likabehandlingsarbetet ska göra eleverna delaktiga. Detta är viktigt; tyvärr har man missat att från förskoleklass till årskurs 2 företräder sannolikt föräldrarna barnen. Ska det förebyggande arbetet ha någon chans måste det börja tidigt, alltså måste även föräldrar involveras.
Närapå parallellt med likabehandlingslagens framväxt har uppstått en flod av litteratur för barn och ungdomar och personal framtagen av författare, aktivister och organisationer. Nyligen presenterade stiftelsen Friends sitt bidrag med syfte att inkludera diskrimineringsgrunderna kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och ålder.
Från queeraktivismen hämtar Friends en pedagogik som vill skrota tolerans och empati till fördel för rättvisa och maktkritik. Detta låter tilltalande men döljer tyvärr att hållningarna inte utesluter varandra. Snarare utgör medkänsla en förutsättning för att förstå att rättvisa är eftersträvansvärt. Vinsten med Friends normkritiska pedagogik är maktanalysen: det är inte de avvikande som på nåder ska bjudas in i det rådande; det är normerna som ska ifrågasättas. Författarna uppmuntrar lärare och elever att ”normstorma” varje ämne och pröva avvikande positioner som vore dessa normen; de ger exempel, tips, drama/rollspel, övningar.
På det hela taget lyckas Friends med att skriva ett radikalt material som kan tvinga många arbetsledare till eftertankar. Det är på tiden att kritiken mot heteronormen får en extra knuff in i skolvärlden; länge har den varit tabubelagd.
Återstår gör dock att utvidga normkritiken till att exempelvis omfatta avvikande kroppsform, avvikande kosthållning (vegoalternativen) samt inte minst: familjeformation, så kallade stjärnfamiljer, där familjem kan se ut se hur som helst och bestå av en eller två eller flera vårdnadshavare av lika eller olika kön, utan eller med en eller flera barn, adopterade, somsyskon eller biologiska. Materialet kunde därutöver ha tagit upp klass och ekonomiska förhållanden mera genomgående.
Det sistnämnda är en brist som visar sig vara betydelsefull. "Det finns inga studier som visar att det kostar mer för skolor att arbeta jämlikt än ojämlikt", påstår författarna. Men det behövs inga studier för att inse att minskningen av personal sedan början på 1990-talet på landets skolor inverkar på pedagogiken. Hur ska pedagogerna på fritids hinna uppdatera sig och nå barnen på ett positivt sätt när personalen idag kan bestå av 2-3 vuxna på 50-65 barn? Hur ska en sådan underbemanning kunna utreda och åtgärda kränkningar och trakasserier? Hur ska lagen kunna följas och hur ska personalen och eleverna hinna med att förebygga och förbättra från år till år?
Feminismen och dess underifrånperspektiv inspirerade och gav de andra diskrimineringsgrunderna verktyg och glöd; det var denna tankeriktning som besatt den stora förändringspotentialen. Med rätta stadgar skollagen fortfarande genusarbetet som första prioritet. När färska myndigheten DO sedan nyår ska samla alla diskrimineringsgrunder, är det viktigt att bevaka utrymmet för gamla JämO.
Vad vi framförallt inte får glömma är att utan rimlig arbetsmiljö, fortgående utbildning, starka och månghövdade arbetslag på både förskolor och skolor, riskerar de sköna orden och påbuden bli till såpbubblor: färggranna men obeständiga.
Christian Eidevald
Det finns inga tjejbestämmare. Att förstå kön som position i förskolans vardagsrutiner och lek
Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping, 2009
Lovise Brade, Carolina Engström, Renita Sörensdotter, Pär Wiktorsson
I normens öga. Metoder för en normbrytande undervisning
Stiftelsen Friends, 2008
Lisa Gålmark är initiativtagare till feministföräldranätverket (2002), numera uppgånget i FOFF, och författare bland annat till Vadå feminist – handbok för alla oavsett ålder (2005)
Publicerad i Arbetaren radar nr 20 2009 (något avkortad med titeln Genus i skolan bevarar status quo)