I konstnären Oskar Aglerts verk Accessoarer (2008) tronar ett kritvitt fartyg, och en lika kritvit damväska. Fartyget, en superkombination av krigsfartyg, oljerigg och lyxjakt, står mitt i rummet. Väskan kallad Hermes efter ett stort klädföretag, i sin tur efter köpmännens skyddsgud, har sin plats vid sidan om.
Säkerhetsfrågor ska omfatta alla; säkerheten ska försvaras av alla. Den dominerande feministiska rörelsen har velat ta plats som alla andra i samhällsbygget men, visar undersökningar, inte många kvinnor vill bli soldater. Idag är de kvinnliga officerarna i till exempel Nordic Battle Group ynka fem procent. På ett ABF-seminarium om feministisk säkerhetspolitik som nyligen anordnades av F! handlade diskussionen främst om hur fler kvinnor ska kunna ingå i försvaret och hur sexuella trakasserier av kvinnor i den militära miljön måste försvinna.
Frågor av stor vikt men alla liksom inuti den kritvita damväskan i sin tur inuti det kritvita fartyget. Vad skulle en feministisk säkerhetspolitik med global inriktning kunna innehålla? En politik som inte håller sig på mattan; som ifrågasätter själva ramverket; som säger nej till att vara med och diskutera puffror och hur de kan fördelas och exporteras. Försvarsberedningens senaste rapport, den inte särskilt omdebatterade Säkerhet i samverkan (Ds 2007:46), menar att hoten mot säkerheten för människor idag handlar om (det gamla) hotet från massförstörelsevapen (kärnvapen i händer på terrorister) samt: klimatförändringar och pandemier.
Klimatförändringarna kan, som vi nu vet, bli självgenererande. Det frusna metanet under den sibiriska tundran och i världshavens djup kan plötsligt tina och sätta igång kedjor av reaktioner vilka sveper undan också folk i Nord. De mindre omtalade epizootierna, virusepidemierna hos djur, som sars och fågelinfluensa, newcastlesjuka, svinpest, mul- och klövsjuka som blir zoonoser, till människa överförbara sjukdomar, kan börja mutera och utvecklas till allomfattande pandemier som smittar miljarder människor. Försvarsberedningen yppar det inte men de nya hoten har en förbisedd gemensam nämnare.
Vilken? Det patriarkala samhällets mest grundläggande uttryck, den ytterst sällan granskade business som baseras på uppfödning och slakt av sociala däggdjur och fåglar för produktion av animalier. Den företeelse som spelar en huvudroll i hoten mot säkerheten: 18 procent av de antropogena utsläppen av växthusgaser kommer från djurhållningen, ett faktum som nu äntligen börjat krypa ut i medierna. Totalt står världens jordbruk för 40 procent av växthusgasutsläppen; med globala mått upptar djurhållningen numera 70 procent av all jordbruksmark, och 30 procent av planetens markyta: krympande biotoper är en orsak till att antalet fria däggdjur i världen mellan 1970 och 2000 decimerades till hälften. Djurhållning kräver antingen stora spannmålsodlingar för djurfoder; odlingar vilka avger dikväveoxid, en 300 gånger kraftigare växthusgas än koldioxid, alternativt betesmark som i sin tur ofta kräver skogsskövling. Enligt FAO-rapporten Livestock’s Long Shadow har 70 procent av tidigare skogsmark i Amazonas redan sågats ned för betesmark för köttproduktion, och foderodlingar täcker en stor del av det som återstår.
I detta jordbruks storskaliga uppfödningsanläggningar, med sina snävt framavlade och därför infektionskänsliga djursorter, med enorma mängder urin och avföring som blir till övergödning i vattendrag och hav, gror de virusepidemier som försvarsberedningen nu varnar för. Så började en gång för länge sedan barnsjukdomarna och förkylningarna som mänskligheten dras med: täta djurbesättningar och konsumtion av produkter från dessa djur. Med ätande av djur började enligt den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS även spridningen av hiv och aids i början av 1900-talet: människor, troligen västerländska lycksökare, jagade och slaktade schimpanser i södra Kamerun och åt av de döda djuren varvid smittan tog fart.
Försvarsberedningen varken ser eller drar slutsatserna om jordbrukets huvudroll trots att de har fakta på bordet. En offensiv feministisk säkerhetspolitik skulle kunna göra det. Den skulle kunna diskutera hur den globala säkerhetskrisen knappast kan vara en överraskning utan snarare en logisk följd av sociala och historiskt präglade maktförhållanden: kategorin vita män formades en gång av en vapenmakt utvecklad genom förtingligande och dödande av djur. Synen på och behandlingen av andra kategorier människor kom att präglas av denna relation: underordna och kuva, alternativt döda och utrota de andra.
När den patriarkala makten sedan länge var tryggad hade själva kuvandesysslorna delegerats till underordnade män. Följaktligen är det idag lågbetalda outbildade män och dito kvinnor i insynsskyddade enklaver långtifrån lyxrestauranger och korvmojjar som, utan makt, utför det oglamorösa masslaktandet av andra djur för vardaglig konsumtion. Ty makten har bestått: de fullvärdiga som slipper blodet, skriet och det löpande bandet och istället tillgodoräknar sig subventionerna och vinsterna består av en tiondel av mänskligheten, de som enligt forskare för FN i rapporten The World Distribution of Household Wealth äger 85 procent av världens egendomar och finansiella resurser minus skulder och som till nära hundra procent tillhör den överordnade könskategorin. Från deras industrier och megaföretag lanseras animaliejordbruket över hela världen som något nödvändigt och önskvärt för alla fastän förhållandet är precis det omvända: en växande produktion av livsmedel baserad på dödande av djur föröder och tuggar sönder världen: skapar övergödning, växthusgasutsläpp och zoonoser, förvandlar skog, färskvatten och arealer till globala bristvaror och därmed till källor för konflikter.
Säkerhetshot som redan är verklighet för de fattiga i världen. De som är hälften av jordens befolkning, lever på under två dollar om dagen, och för det mesta har underordnat kön. Majoriteten i kategorin kvinnor tillhör den globala underklass vars personliga säkerhet är hotad av närstående män varje dag: risken för hustrumisshandel, våldtäkt, oönskade graviditeter, aids. Om dagens effekter för dessa kvinnor av icke närstående mäns jordbruksföretag talas sällan: kvinnorna som utgör 70 procent av världens bönder har enligt fredspristagaren Wangari Maathai fått det sämre de senaste fyrtio åren när fodergrödor för djurhållning i väst alltmer ersatt den tidigare självförsörjningen. Kvinnorna sliter med den ökade färskvattenbristen, jordförstörelsen och bristen på ved orsakad av skogsskövling och överbetning, utstår överhängande fattigdom och därmed svält. Nu påbackad av klimatorsakade översvämningar, orkaner, torka. Till inte ringa grad i sin tur orsakat av en jordbruksinriktning på tvärs mot de gemensamma behoven hos människor, djur, ekosystem.
En solidarisk feministisk säkerhetspolitik anförd av utomparlamentariker, F! och falanger i partierna skulle kunna kräva många ting. En radikal omritning av handelstullar, subventioner, skatter, krediter och skattelättnader i syfte att ställa om för ett modernt ekologiskt jordbruk hör till de viktigaste: en vegetabilisk produktion minskar växthusgasutsläppen, minimerar risken för pandemier, reducerar riskerna för konflikter över naturresurser samt ger – via den minskade arealåtgång som blir resultatet – förutsättningar för alla att äta. En sådan offensiv greppar säkehetsproblematiken i förhållande till kategorin kvinnor i framförallt Syd – samtidigt som den visar insikt om att människan, underbart nog, inte är ensam på Tellus, att människan inte nödvändigtvis måste gräva sin egen grav i maskulint dirigerad girighet och förtingligande, utan har en framtid. Givet att jorden delas: mellan människor oavsett kön och geografi, med respekt för andra ickemänskliga varelser, och med kunskap om de för alla livsuppehållande ekosystemen.
Krigs- och lyxfartyget i Aglerts träffsäkra verk får en att tänka hur ödsligt det måste vara att ingå i den där tiondelen superrika män i världen. Hur själsligt utarmat livet måste bli i den vapenbyggda säkerheten. Och hur den glänsande vita lyxväskan, med ett namn som inte bara var köpmännens skyddsgud utan också vägledare till Hades, förgäves! försöker muta oss in i ödsligheten.
Föredrag för 8 mars, internationella kvinnodagen 2008
Copyright: Lisa Gålmark