Maldivernas nyvalde president i landet första fria val, före detta dissidenten och Amnestyomhuldade politiska fången Mohamed Nasheed, har en blogg och finns på Facebook. Han gick i brittisk kommunal pojkskola och är bekant med konservativa brittiska politiker. Men Nasheed är inte den som håller sig till cricket, afternoon tea och anser att världen har rätt att stå still. Det kan han inte göra. Kanske har det bidragit till att Nasheed tilldelades årets Anna Lindh-pris.
Vad ni kan göra för oss? frågade Nasheed retoriskt vid sitt besök i Sverige nyligen. Bry er; bjud in de stora utsläppsländerna Brasilien, Japan, Kina, Indien till FN:s säkerhetsråd, tvinga dem att ta ansvar; flytta till Maldiverna och köp ett andra hem. Inbjudan är både ironisk och allvarlig: kan ni inte försvara Maldiverna kommer ni inte att kunna försvara er själva i morgon. Skulle Maldiverna sjunka i de förhöjda havsnivåer som väntar om litet görs åt växthusgasutsläppen, skrev Nasheed i en artikel i Guardian i mars (15/3), kan det vara början på ett skred som innebär undergång även för västs metropoler.
Gud förbjude att Maldiverna går under, skulle Thor Heyerdahl kanske ha sagt, eller något i den stilen. Hans bok Gåtan Maldiverna (1986) är fortfarande läsvärd. Högst troligen hade han inte bara höjt sin röst, utan även skridit till handling för nationen i Indiska Oceanen. Denna traditionellt sett kvinnostarka muslimska övärld med sina många sultaninnor i regentlängden – utan huvudslöja och med bar överkropp – av vilken den hårdnackade Siri Raadha Abaaarana eller Khadijja (död ca 1380) kanske var den främsta.
Tvivelsutan hade Khadijja skridit till handling. Inför risken att landet översköljs i vågorna – evakuering till Sri Lanka eller Indien istället för det påbörjade nationsbyggandet – har Nasheeds regering lanserat den hittills mest radikala miljöpolitiken i världen. EU:s satsning på minskning med 20-30 procent till 2020, Sveriges på 40 procent och Näringslivets klimatupprop på 30 procent i Almedalen, kan slänga sig i väggen i jämförelse. Maldiverna ställer om med 100 procent på tio år. Summa noll utsläpp till 2020. Från olja, till förnyelsebar energi, solceller och vindkraft, eldrivna transporter.
Så finns, på de 1 200 korallöarna, redan förutsättningar att visa hur ett gott liv kan se ut. Om kvinnorna i landet återtar initiativen i enlighet med traditionen får, om allt går väl, framtiden utvisa. Men här finns ingen klimat- och miljökrävande köttproduktion; här finns en hög självhushållningsgrad, kontroll över den dagliga maten, fiske, kokosnötter, lokal växtlighet. Till turisterna importeras det sedvanliga koldioxidkrävande av kost och bekvämligheter. Hur turisternas krav ska lösas återstår att se, men vägen är inslagen. Soneva Fushi Resort blir koldioxidneutralt i år och ska ner till noll procent utsläpp nästa år.
Så blir klimatkrisen inte bara ett hot utan en möjlighet. Fast redan nu: krisen är inte bara ett hot utan redan inträffad verklighet. Enligt Human Impact Report: Climate Change – The Anatomy of a Silent Crisis från FN i maj i år, påverkas fler än 300 miljoner människor allvarligt till en kostnad av 125 miljarder dollar per år. Så många som 300 000 människor beräknas dö årligen i världen på grund av klimatförändringarna. Siffran kommer att öka, men är redan likvärdig med en tsunami i Indiska Oceanen varje år. De som drar kortaste strået är kvinnor, och barn.
Hur djärvt blir ordföranden Sverige vid förhandlingsbordet i Köpenhamn? Hur solidariskt och jämställt? Låter regeringen sig sporras av Mohamed Nasheed och landet som år 916 av en arabisk resenär omskrevs som Kvinnornas öar; eller önskar den luta sig tillbaka och hoppas att Golfströmmen ändå inte mattas av? I så fall har den att betänka: framsynta länder som Norge, Costa Rica, Island, Monaco och Nya Zeeland har redan antagit Nasheed (och FN:s) utmaning om noll utsläpp till 2020.
Publicerad i: Tidningen Kulturen 20090720