Minns ni vårens cykloner och jordbävningar i Burma respektive Kina? Och sommarens svåra översvämningar i Västafrika som inneburit att över 200 000 människor har tvingats lämna sina hem? Och för ett par veckor sedan, när 1 miljon människor blir utan hem och tak över huvudet efter översvämningar i delstaten Bihar i nordöstra Indien.
Klimatorsakade naturkatastrofer har börjat drabba människor direkt. Fram till 2050 beräknas 1 miljard människor befinna sig på flykt på grund av klimatförändringarna.
Vad kan var och en av oss göra för att hjälpa? Att skänka pengar till Röda Korset och UNICEF är lysande – men det förhindrar tyvärr inte de nya naturkatastrofer som vi vet kommer att följa i klimatförändringarnas spår.
Hur vi väljer att agera i den västra och norra delen av världen, den som ännu inte drabbats lika hårt, har redan påverkat, påverkar och kommer att påverka, inte bara vår egen närmiljö, utan även vädret och miljön i Asien och Afrika och Sydamerika.
Människor i Norden släpper var och en ut cirka 6 till 12 ton koldioxidekvivalenter per år medan människor i sydligare världsdelar släpper ut långt mindre. Ska världens temperaturhöjning (sedan 1850) stanna på cirka två grader, måste människor över hela världen snarast sänka sina växthusgasutsläpp till 1,2 ton per person och år. Från 6 – 12 ton till 1,2 ton. Hur ska det gå till?
Många har börjat inse att det är våra samhällsbyggen och den livsstil vi utvecklat de senaste hundra åren som till stor del är orsak till den globala miljökrisen. Många har börjat inse att det är nödvändigt att stöpa om nuvarande ekonomiska modell och låta den belöna förnyelsebara energikällor som sol- vind och vågkraft – och kanske framförallt återvinning. Många har börjat inse att det är viktigt att se över vilken typ av transportmedel vi använder och investerar i, vilken värmekälla, vilken typ av lampa. Och att vi måste syna politikerna, och stödja dem som är beredda att genomföra radikala förändringar.
Men, inte lika många har ännu insett vikten av att inkludera matproduktionen i den översyn som måste göras. Vilken typ av livsmedelsproduktion vi stödjer till vardags när vi väljer lunchrätt och mat till middagsbordet; vilken jordbrukspolitik vi därmed tycker att regeringen och EU ska föra. Det är helt enkelt lätt att glömma att jordbruket är den enskilt största orsaken till den globala miljökrisens uttryck i föroreningar, växthusgasutsläpp, vattenbrist, erosion, skogsskövling, och i förlängningen: höga matpriser.
Jordbruket som den enskilt största orsaken till världens miljökris?
Ett näraliggande exempel. Östersjön är idag ett av världens mest nedsmutsade innanhav med bottnar som saknar allt syre och därför saknar allt liv. De syrefattiga områdena har utökats kraftigt de senaste femtio åren: idag täcker de en yta lika stor som hela Danmark. Världens oceaner är i samma läge som Östersjön. Forskare talar om ”undervattensöknar” där inget liv kan leva och där inga fiskar kan reproducera sig. Orsaken heter övergödning på grund av fosfor och kväve. Den globala uppvärmningen innebär att övergödningen blir ännu värre. Siktdjupet, som många av er säkert upplevde i somras, krymper alltmer, mattor av ljusgrönt algslem täcker havsytan sommartid och gör svenska och åländska och finska vattnen omöjliga att bada i. Reproduktionen hos olika arter av fjärilar, fiskar och fåglar är sedan länge skadade och fortsätter att skadas.
Jordbruket svarar för den största delen av denna övergödning. I till exempel det åländska Skärgårdshavet är siffrorna 70 procent av fosforutsläppen, och 65 procent av kväveutsläppen. I Östersjön totalt är siffran 50 procent. Det handlar om exkrementer från jordbrukets djurhållning och avrinning från gödslade åkrar. Samt, lätt att förglömma, utsläpp från människors avlopp: Ju mer animalier (produkter från djurhållningen) vi äter, desto mer fosfor och kväve hamnar i avloppen i vattendrag och hav. En studie från KTH visar att stockholmsvattnet omedelbart skulle bli en tredjedel renare om människor konsumerade hälften av de animalier de konsumerar idag.
Så ser situationen ut i vår närmiljö – och den är likadan globalt. Miljö- och djurengagerade har länge hävdat djurhållningen och köttproduktionens skadeverkningar på miljön och därigenom på både människor och djur. Men det var först när FN:s jordbruksorgan FAO på senhösten 2006 gav ut rapporten Livestock’s Long Shadow som dessa fakta blev världskända. Och erkända. Även om medierna varit återhållsamma med att rapportera om denna rapport. Rapporten borde slagit ned som en bomb men den gjorde inte det.
Enligt rapporten utgör det globala jordbrukets inriktning på produktion av animalier ”ett av de två eller tre största hoten mot världens miljö”. Produktionen av kött, alltså slakten av andra djur för vardaglig konsumtion, är enligt denna FN-rapport största faktor bakom raset för den biologiska mångfalden (alltså utrotningen av djur- och växtarter), och märk väl: den ger upphov till mer växthusgasutsläpp (18%) än hela världens transportsektor inklusive flyg, lastbil, bil, fartyg och båt. Produktionen är ansvarig för 9 procent av koldioxidutsläppen, 37 procent av metangasen och 65 procent av dikväveoxiden (lustgas). Flygindustrin står jämförelsevis för 2-3 procent av utsläppen, men har uppmärksammats betydligt mycket mer än köttproduktionen.
Att sätta kött från slaktade djur på matbordet har länge tagits för givet, som någonting normalt och nödvändigt, en traditionell produktion som inte går att ifrågasätta, men faktum är att globalt sett är detta val av mat en lyx. För de flesta människor är kött från djur bara aktuellt vid speciella tillfällen.
Och så måste det förbli – om odlingsarealerna, färskvattnet och maten ska räcka till alla. Köttproduktion skapar nämligen inte bara döda havsbottnar och förorenade vattendrag, klimatförändringar och artdöd, den tarvar kolossalt på ändliga naturresurser.
Vilket har att göra med att köttproduktion för vardaglig konsumtion kräver i snitt tio gånger mer arealyta än vegetabiliskt protein. En yta som kan ge en viss mängd vegetabiliskt protein måste tiodubblas i storlek för att ge samma mängd protein i form av kött.
Vilket innebär slöseri med jordbruksmark, slöseri med energi och slöseri med färskvatten. Kanske är vattenåtgången det största och mest akuta resursproblemet. Vatten krävs för allt liv på jorden, utan vatten inget liv, varken för jordens biomassa, växter och skogar, för dess djur och människor.
Jordbruket står för 70 procent av vattenkonsumtionen i världen. Kött från djur kräver mångdubbla mängder färskvatten oavsett köttsort jämfört med produktion av vegetabiliskt protein. John Robbins, VD för EarthSave och tänkt arvtagare till glassföretaget Baskins & Robbins men som tackade nej, har åskådliggjort djurköttets stora vattenåtgång så här: Var och en av oss kan spara mer vatten genom att låta bli att köpa ett halvt kilo rostbiff än om vi lät bli att duscha på ett helt år.
Vatten är något som världen bara har en given mängd av. Varje år blir vi i genomsnitt nittio miljoner fler människor på jorden; år 2025 kommer 75 procent av världens befolkning lida brist på färskvatten, förutspår forskare från Worldwatch Institute. Redan idag saknar över en miljard människor tillgång till rent vatten. Den snabbt ökande vattenbristen är, rapporterar New Scientist, en av de tyngsta orsakerna till att världens matpriser ökat så mycket det senaste året.
Trots det huggs regnskogar ned i andra delar av världen, av olika företag med regeringars goda minne, för produktion av vattenslukande köttproduktion till en europeisk marknad. Skogar, som ju är våra naturliga kolsänkor, som absorberar koldioxid och ger oss syre. I nuläget binder all världens växtlighet ungefär hälften av de koldioxidutsläpp som människor orsakar. Om balansen försämras ökar risken för att klimatet snabbt hamnar i en självgenererande uppvärmning vilket innebär att den inte kan stoppas – och planeten inte räddas.
Ändå skövlas alltså skogar, som kunde ha bundit koldioxiden, för att odla palmkärnor och soja till djurfoder som importeras till till exempel Sverige och Finland för att bli till lyxprodukten djurkött. Närmare 70 procent av det som huggits ned av skogen i Amazonas är idag betesområden eller foderodlingar för köttproduktion enligt FN-rapporten. Ursprungsbefolkningar och småbönder får sina områden och jordar förstörda och beslagtagna, vilda djur utrotas. Enligt WWFs index, i sin rapport Living Planet från 2004, har de fria djuren – de marklevande, sjö- och havslevande djuren – minskat i antal mellan 1970 och 2000 med 40 procent, alltså reducerats till nära hälften på bara trettio år.
Sveriges jordbruk har en icke liten del i detta. Enligt en avhandling i systemekologi på Stockholms universitet från 2004, kommer uppåt 80 procent av kraftfodret i det svenska jordbruket från importerade grödor som soja från Brasilien och palmkärnor från Asien. När teveprogram och artiklar i tidningarna talar om odlingar med soja eller palmkärnor som det stora hotet mot regnskogarna och vi tänker att: Vad skönt jag äter ju inte mycket palmkärnor – betänk då att varje köttbit indirekt består av stora mängder palmkärnor; det är ju vad djuren har fått som foder.
Faktum är att nästan 40 procent av all världens odlade spannmål går till utfodring av djur som ska slaktas. Vilket kan jämföras med biobränslen, denna omdebatterade produktion, som upptar 5 procent av den globala spannmålsproduktionen. Av all världens sojamjöl ges 95 procent till de uppfödda djuren i kött- och komjölksproduktionen.
Och detta idag när konkurrensen om odlingsarealerna ökar. Ska jordens begränsade arealer gå till biobränsle till bilåkning, och foder och bete för produktion av djurkött till dem som är rika? Eller ska arealerna kanske faktiskt hellre användas till att föda en ökande befolkning. Så att den globala matproduktionen kan visa att den tar mänskliga rättigheter på allvar. Mycket av det ”foder” som ges till de uppfödda djuren är högvärdigt protein som skulle kunna användas till att mätta människor istället; samtidigt som djuren finns i köttproduktionen i kolossala antal för att de tagits fram av industrin genom insemination och tvingats in i en högeffektiv produktion som, för dem, betyder utarmat liv, lidande och en förtida död. De skulle inte finnas i dessa antal annars.
Totalt sett innebär detta försörjningssystem – att gå omvägen över djur för att få protein – att vi får förlorare i båda ändar: djur slaktas och människor hungrar. 1,4 miljarder människor lever på 1,25 dollar om dagen (de flesta är kvinnor), sju miljoner småbarn dör varje år av undernäring. 923 miljoner människor är kroniskt undernärda. Helt i onödan. Vi kunde istället haft grundförutsättningar för en så kallad win-win situation där djur sluppit födas upp till plågsamma liv samtidigt som människor haft kvar odlingsarealerna till att föda sig själva.
Anledningen till att den animaliska matkulturen tillåts bidra till att tära på miljön, döda miljarder djur och minska försörjningsmöjligheter för människor och vilda djur, fast många om inte alla experter och regeringar vet om problemen, har djupa historiska rötter. Genom Europas historia har kött varit del av en maskulinitetskultur där maskulinitet har varit lika med att dominera och betvinga både djur och andra människor liksom naturen; denna kultur har hyllat kött från kuvade eller jagade djur som mat, särskilt för män med makt, medan folk i allmänhet mest har ätit spannmål. I början av 1900-talet blev djurkött vardagsmat för allmänheten. Industrialiseringen, först av slakten senare av själva uppfödningen, gjorde storskalig produktion möjlig. Djurköttskulturen kommersialiserades och spreds till vanligt västerländskt folks hushåll. Hushåll som i ett globalt perspektiv inte längre är så vanliga utan mera ovanliga och rika.
Genom reklam från köttindustrin, sedan genom statliga myndigheter, övertygades människor om att kött var nödvändigt och en oumbärlig del av kosten. Vi fick vad jag vill kalla för en västerländsk köttnormativitet, det vill säga normer (råd, anvisningar) som av institutioner och myndigheter förmedlade att andra djur var levande föremål till för människan att göra vad människan vill med, särskilt att producera och konsumera som vardagligt kött.
Och köttproduktionen i världen – med början efter andra världskriget – kom att femdubblas, medan konsumtionen utslagen per capita fördubblades. Under 1960-talet utvecklades de stora djurfabrikerna med produktion av så många djur som möjligt på en så liten yta som möjligt. Idag är antalet djur som föds upp och slaktas i den globala köttproduktionen ofattbara 50 miljarder per år. Detta jordbrukssystem har sedan 60-talet gått på export till andra kontinenter och länder där vanligt folk tidigare inte ätit kött mer än undantagsvis.
Också svenska företag – som Arla och Swedish Meats – har sålt dessa system bland annat till Kina där produktionen och konsumtionen av animaliska produkter har ökat enormt: Från 6 kilo per person och år för fyrtio år sedan, till dagens 60 kilo per person och år. Kött blev ett tecken på modernitet och utveckling. Och effekterna: I köttproduktionens spår följde den övergödning (kväve och fosfor) och förorening av vattendrag och hav, regnskogsskövling, artdöd, brist på färskvatten, samt klimatförändringar som jag nämnt.
När alla anmodas följa en machokultur gentemot naturen, djuren och människorna genom att köpa och äta kött till vardags – då kollapsar ekosystemen och till slut hela planeten. Man kan kalla detta för att Äta sönder världen.
Vad kan vi här i världens nordvästra hemisfär göra när vi känner till animaliejordbrukets stora del i miljöförstöringen och klimatkrisen? När vi nu känner till att kött från djur som vardaglig mat samhällsekonomiskt sett, på grund av sina oräknade miljökostnader och statliga stöd, är en så olönsam och skadlig produkt? När vi vet att år 2050 måste den globala matproduktionen ha ökat med 60 procent för att kunna möta behoven.
En radikal förändring av jordbruket löser inte alla problem i ett slag. Ett förändrat jordbruk är ingen universallösning. Men det är ett stort, förbisett och livsviktigt område som vi inte längre kan skyla över.
Livsmedelsproduktionen måste helt enkelt snabbt utvecklas. Den har stagnerat i formen, sedan länge fallerat i etiken, och den måste anpassas till den situation vi står inför. Jordbruksnäringarna måste gripa chansen att utvecklas i grunden. Till exempel genom att välkomna en omriktning av bidragen till odling av mer baljväxter, linser, bönor och ärtor, som passar för de biotoper vi har i Sverige, genom utveckling av många fler ”kött”-produkter som är tillverkade av vegetabiliska grödor; satsning på havremjölk, alternativ till animalisk mjölk, som kan produceras lokalt här i Sverige, och användning av mer rapsolja och linfröolja (bra omega 3-källa).
Vi skulle äntligen kunna förverkliga Naturvårdsverkets rekommendation från 1998, den rekommendation som, när den kom, förbigicks av medierna; att svenskarna bör tiofaldiga konsumtionen av baljväxter och konsumera endast hälften av alla mejerivaror som äts idag i Sverige. Konsumtionen av animalier bör enligt Naturvårdsverket, minska med 2/3 (66%) och kött med 3/4, alltså 75 procent till 2021.
Vi kan trycka på politiker att ta bort subventionerna, krediterna, skattelättnaderna till produktionen av animalier och istället rikta dem till alternativen. Vi kan be dem direkt införa animalieskatt, och vi kan verka för att djurkött fasas ut ur handeln som en de facto, erkänt genom FN, miljöfarlig produkt. Och vi kan efterfråga vegomat på restauranger, i skolan och på jobbet. Bönderna bör få allt stöd de kan från oss konsumenter att få till ett sådant skifte.
På köpet får vi, enligt SLU, 60 procent mer odlingsarealer (gäller för Sverige) och kan föda 20-25 miljoner människor inom landet snarare än endast 6-9 miljoner som är fallet med en animalisk produktion.
Hur vi konsumenter och bönder väljer att agera i Mälardalen, i Östersjöregionen, i Norden, bevakas av mindre rika länder och regioner. Vad vi gör. tar andra efter. I detta finns hopp och mängder av spännande utmaningar. Om vi inser att matkulturen / jordbruket / livsmedelsproduktionen måste ändras snarast, för att människor, djur och hav ska överleva till generationerna efter oss, då kommer andra att inse samma livsavgörande faktum. Achim Steiner, VD för FN:s miljöprogram har formulerat saken på följande sätt:
”Klimatförändringarna skapar marknader och konsumentattityder. Vi kommer att se vinnare och förlorare. Näringar som ser möjligheterna, och som utvecklas, uppfinner och svarar på utmaningarna, kommer att bli pionjärer och ledare i vårt sekel.”
Lisa Gålmark, fil mag historia, författare
Källor:
Livestock’s Long Shadow, FAO, nov 2006.
Åbo Underrättelser
Havet 2007, Naturvårdsverket
Dagens Nyheter, Havets öknar breder ut sig 3/5-08
Klimatet, käket och politiken, Arbetaren 7/2-07
Våra matvanor, Göteborgs-Posten 13/10-06
Living Planet Report, WWF
Föredrag Eskilstuna Matmässa 6 september 2008
Copyright: Lisa Gålmark