Det arabiska, det europeiska. Inhemskt fadershus i kolonialt fadershus. Hela befolkningen under främmande herrehand. Hälften av befolkningen innestängd, viskande rytmiskt skvaller bakom järnjalusier. Vara fången mellan det talade och det tysta språket, det ärvda och det koloniala.
Tvåspråkighet är ett mellanförskap, en plattform och en hemlöshet; i svensk översättning är Ingenstans i min faders hus författaren och filmaren Assia Djebars fjärde verk (Kärleken, kriget 1985; Sultanbrudens skugga 1987; Ett fängelse så stort 1995). Till det arabiska språket i hemlandet Algeriet förblir Djebars stora romaner oöversatta. Förtryckarnas språk kan frigöra, men som Djebar erfar tidigt: det är otillräckligt, franskan kan inte fånga det andra språket, modersmålet.
Vara fången mellan en faders arbetarrötter och en moders aristokratiska dito. Mellan kommande äktenskapsbojor, slöjor, könsaparthied – och frihet till studier, självbestämmande. Djebar reser tillbaka i minnet, till sin borgerliga barndom under sent fyrtiotal i staden Cesarea, därefter Alger. Cirklar runt, tar upp, synar minnen. Skiljer på minnet och reflektionen; låter de båda träta. Mestadels det förra. Närapå vetenskapligt i ett självkritiskt, minneskritiskt berättande. Kanske vågar särskilt den som verkligen överlevt fråga som Djebar: "Är det verkligen så jag minns scenen?" Kanske vågar särskilt den som upplevt yllesjalornas förbannelse, de heltäckande doken, hantera sådan genomskinlighet.
Djebars minnesbok skildrar hur barnet hämmas av fadern, sviks av modern. Det senare är ett tema Djebar konfronterar: kvinnornas delaktighet i förtrycket av sig själva, inte minst förtrycket av egna döttrar. Och Djebars egen ambivalens inför modershuset: "Riskerar inte varje samhälle av inspärrade kvinnor att splittras på grund av fångarnas inbördes rivalitet?" Den uråldriga inspärrningen av mödrar som upprätthåller kvinnors okunnighet.
Och flickans protest: "Jag hörde inte på längre. Jag vägrade finna mig i denna logik uppgjord av matroner, som höll rättegång mot sina döttrar och sina väninnors döttrar." Ingenstans i faderns hus, ingenstans hos modern. Flickan är den tidigt intellektuella, hon som vägrar den förväntade flickkulturen, njuter ensamheten, läsandet, idrotten (basket) och sin dugliga kropp. Hon som längtar språkets sensualism men ser att vägen dit inte undslipper en make, alltså en herreman, en återvändsgränd värre än döden. Inte ännu en fader! Inte ännu en moder.
Minnesmosaiken ändar med ett misslyckat, destruktivt, utbrytningsförsök; ett år före hemlandets frigörelsekrig från Frankrike. Den unga kvinnan överlever men, som anas, det ska dröja många år tills hon blir levande. Sannolikt målar Assia Djebar på en fortsättning.
Assia Djebar
Ingenstans i min fars hus
Översättning Ingvar Rydberg
Leopard 2009
Publicerad i: Tidningen Kulturen 20090720